Nu får det vara nog!

Debattklimatet i Sverige blir allt hårdare och det tänjs ständigt på gränserna på vad som är okej och inte. Den senaste tiden har vi i media kunnat följa den terror många kvinnor upplever på sociala medier och tyvärr även i ”vanliga” livet. Vi kan läsa om hur ärkebiskopen Antje Jackelen tvingas ta en paus ifrån Twitter på grund av de trakasserier hon blir utsatt för samt det faktum att hennes egna ord vänts emot henne. Vi läser om hur Bianca Ingrosso gråter offentligt. Detta på grund av att människor tar sig friheten att komma fram till henne för att tala om vilken hemsk människa hon är eller hur ful hon är. För att toppa av detta har vi spridningen av ”tafsa” Challenge på Snapchat. När normaliserad vi det?

Oavsett plattform, i sociala medier eller ute på gatan verkar många ha tappat förståndet när det kommer till det ansvar vi måste bära vid användning av det fria ordet? Får det verkligen användas för att kränka en annan människa?

När jag fick möjligheten att vara vice ordförande för en nämnd kände jag mig stolt och väldigt glad över att få vara med och påverka samhället. Jag kände mig trygg och full av idéer men kort in på uppdraget började jag märka en annan form av uppmärksamhet. En uppmärksamhet som mina manliga kollegor inte upplevde. Det började med beundrarbrev från okända personer och märkliga meddelanden på såväl sms som på sociala plattformar. Kulmen blev en fullständig terror med ofantliga sjuka mängder av sexuella trakasserier, hot och påhälsningar från människor som jag aldrig träffat både hemma och på arbetsplatsen. I början borstade jag av mig dess händelser som att de inte skett, Men ju längre tiden gick ju mer började jag tvivlade jag på mig själv, min kompetens och på alla runt mig. Det blev så illa att jag började tvivla på allt jag tog mig an, till och med min egen existens. Jag visste ju inte vad jag gjorde för fel. Jag har turen att ha en fantastisk grupp med kollegor som stöttar mig och som finns där i alla stunder, oavsett hur jobbigt det blir. Men alla har inte det, vilket skrämmer mig och gör mig väldigt ledsen.

Att få andras konstanta åsikter om dig själv kastade på dig om hur du ser ut och vad de vill göra med dig sätter sina spår i långa loppet. Men jag vägrar att acceptera det, jag tänker inte backa. Jag tänker inte medverka till fortlevandet av den tystnadskultur som skapats kring våldet mot oss kvinnor. En kultur som har vuxit sig in i samhället och idag är en av de största frågorna samhället har att kämpa emot.

Alla har rätt till sin åsikt, alla har rätt att uttrycka sig men med den rättigheten kommer även skyldigheter och ett ansvar. Hur långt får din åsikt eller ditt uttryck gå innan det kan bli en skada för någon annan? Vem bär det ansvaret?